Psykiatrisk vård- & omsorg

Att vara människa ...

2011-05-12T04:09:00.000-07:00

Hej!
Det var meningen att jag skulle skriva kontinuerligt i den här bloggen, men så har det inte blivit. Sjukdom och annat har gjort att bloggskrivandet fick skrinläggas ett tag.
För några år sedan träffade jag en trevig man i min egen ålder som hade både DET, stil och tyckte som jag - ibland. Vi fick fyra år som särbo och vi skrev väldigt flitigt till varandra över internet, att han blev nyfiken på vem jag var. Vi träffades först 2008 till sommaren. Han kom direkt ifrån Frankrike där han bodde under vinterhalvåret. Han var nybliven änkeman då och sörjde sin fru förfärligt mycket. Tyckte han om mig? Jag tror inte det - inte till att börja med. Jag var inte HON - och det gick ut över mig - något jag inte förstod. Förstod inte hans verbala utbrott mot mig. År 2009 lagom till sommarens ingång, fick han veta att han led av lungcancer. Han hade hostat länge och jag manade honom att gå till läkare. Tyvärr var det redan då försent.
Ändå gick han igenom kemoperapins alla fasor - men han avled i år i januari.
Saknaden är stor.
Jag, som också är i samma ålder, står liksom "i kö till Sankte Per". Mina vänner säger så, vi som gått över 80 årsstrecket! Men många av oss är klara och kvicka i huvudet - men det är benen som inte orkar gå så fort längre, och orken sinar ibland. Det man vill göra, och det som man gjorde förr, som att gå till Fredriksdal, Sofiero härliga trädgård och annat som man måste ha starka ben till, går inte längre. Jo jag kan gå förstås, men inte långa sträckor.
Och sedan var det sonen som bor på Björkviks vårdhem i Höör. Min son som är psykiskt handikappad och som bor där permanent. Han är nu 55 år. Jag sänder brev, kort och paket - men han hör inte av sig! Jag blir ledsen över det! Ett tack skulle kännas bra. Men han hör aldrig av sig numera per telefon. Det gjorde han förr - och ganska ofta till och med. Det känns ledsamt att inte kunna åka till honom. Det värsta är att han inte förstår mig. Han tycker jag är "gammal och ful", men tänker inte på att hans liv har passerat förbi - och det har även mitt, så vi har båda blivit gamla under tiden. Jag sörjer både min Kalle, och min son som inte är människa att begripa hur det verkliga livet fungerar längre.
Under tiden kommer våren som vanligt, och maj månad är fortfarande den mest efterlängtade. Eller hur? Varma vår- och sommarhälsningar till Er alla från Solveig Hjerpe

Tack för ett bra år 2010 och ett gott nytt 2011!

2010-12-27T08:55:00.000-08:00

Hej!

Så är jag äntligen här igen. Det har tagit flera månader att tänka igenom och få texten någotsånär nedskriven.

Nu har julen precis varit, lugn och rofylld. Julklappar till Mikael sändes gm ombud, hans förvaltare Janne, som skulle till Höör, gjorde mig den tjänsten att även lämna in dem till kontoret. Björkviks vårdhem har varje år ett trevligt julfirande för sina gäster.

Besökte Mikael i höstas, men blev ganska omilt utkastad, han var på "det" humöret den dagen - så kan det bli ibland med honom. Och trots att jag är rätt van vid hans humörsvängningar så blev jag mycket ledsen denna gång. Mikke tyckte jag blivit gammal och ful - och vem tycker om att höra sånt! Tog vid mig och deppade i flera veckor, det var väl mitt ego som fick sig en törn!
Men så gick hösten och jag kom på andra tankar. Väninnor - det är tur att de finns! Jag har pratat med Ulla G om vad som skedde med M och hans dåliga dag och hur jag kände mig efteråt. Goda råd är något som jag tycker om att få, och det fick jag. T ex att tänka på att han är sjuk och att jag inte skall ha så stora förväntningar vid varje besök, för det har jag verkligen. Förväntningar som kommer på skam, s.a.s., och uppgivenheten efteråt, besvikelsen över att han inte är ett uns bättre, gör mig både ledsen och förtvivlad. Men som sagt, en väninna är precis lika bra att tala med som en bra psykoterapeut - och jag lugnade ner mig och fortsätter nu som vanligt.

År 2009 berättade jag mycket om M´s ögonproblem. Han blev opererad i maj 2009 på båda ögonen och kan nu se som vanligt. Därmed blev han mera utåtriktad och gladare igen. Personalen märkte hans förändring, och det var detta som föranledde mig att tro att han kanske skulle bli mera tillgiven och gladare mot mig också.

Jag har varit mycket sjuk och inte kunnat besöka honom, varken 2008 eller 2009 på de anhörigfester som vi inbjuds till före jul. Jag låg på Helsingborg lasarett båda höstarna och julen 2009 låg jag inne julveckan också. Det blev ballongsprängningar pga hjärt- o kärlsjukdom och jag var således för sjuk för att orka ta tåget till Höör och Björkviks vårdhem. M blev mycket besviken för att jag inte kom. Och vid mitt besök nu i höstas fick jag därför höra; att vi numera inte kände varandra för att jag aldrig besökte honom. Vem är du, frågar han mig. Du kan fara åt hm, hm! Visst förstår jag honom, för i hans värld finns bara jag. Att jag varit sjuk vill han inte lyssna till. Men jag förstår hans besvikelse och har skrivit flera brev och förklarat mig, för han läser dem det vet jag. Kanske han innerst inne förstår, men ändå ville "spela ut" mot mig.
Jag är bara en anhörig, som tänker anhörigtankar, grubblar som andra anhöriga gör omkring någon som är drabbad av psykisk sjukdom. Men jag sitter inte och grubblar jämt, jag tycker inte synd om mig själv, utan jag försöker att intala mig själv lite logik.

I mina radioprogram informerar jag lyssnarna om att vi anhöriga har en tendens att med självplågeri gå till botten och penetrera allt som hänt de sista 30 åren, att analysera oss själva och känna självförebråelse. Vi tänker ibland, och det är jag säker på, att vi tror att det måste ha varit något i den drabbades barndom, något som senare gjorde att han blev psykiskt sjuk. Något måste ha hänt - men vad? I läkarspalter kan vi läsa att omtumlande händelser, som flyttning d v s uppbrott från skola och barndomsvänner, kan göra att den som är psykiskt svag, lättare kan få en depression som efter en tid, om inte psykofarmaka hjälper, kan går över i en psykossjukdom. Att skriva så är faktiskt att tala om att det är de anhöriga det beror på, så tolkar jag det. Naturligtvis generaliserar jag inte. För det måste vara speciella orsaker, kanske både genetiska, och även missbruk av "knark" - som kan framkalla en psykossjukdom.

Om allt detta och "allt vad det för med sig" talar jag om i mina radioprogram, och även om de anhörigas situation, den fruktansvärda börda som de får bära under resten av livet.

Trots allt det här som jag skrivit, så är jag en optimist. När jag läste Harald Wilhelmsons artikel nu i julas, blev jag glad över att det finns läkare som fortsätter att forska om hjärnans sjukdomar. Tänk om det kom fram ett medel som gjorde att t ex schizofreni kunde botas!

Vi inom Schizofreniföreningen nordvästra Skåne "håller tummarna"! Och vi anhöriga hoppas och tror att år 2011 kan bli ett genombrottsår för detta.

Allt gott önskas dig som läst det här och Ett Gott Nytt År 2011 till Er alla! /Hälsar Solveig

En dag att minnas ...

2010-09-18T03:15:00.000-07:00

September.
Efter flera års väntan på att min son, som bor på Björkviks vårdhem i Höör, skall kontakta mig, så ringer han en dag - en dag jag väntat på länge. Har inte hört ifrån honom sedan i mars -09, men beslöt att låta honom ta första steget. Naturligtvis har jag skrivit till honom under tiden, men allra helst vill jag besöka honom, men det har inte gått pga ohälsa från min sida.
Men så kommer det jag väntat på - det vi väntat på vill säga. Vi skall träffas igen och jag skall åka ner och vi bestämmer en dag i vecka 37. Mikkes förvaltare Janne, skall också åka ner till Höör och frågar om jag vill åka med. Förväntan är stor! Sonen låter mycket piggare och gladare än på länge och jag ser verkligen fram emot allting.
När jag kommer dit står han och väntar på mig. Jag hade kaffekorg med nybakat med mig och de saker som jag visste han skulle bli glad över. När vi precis hade slagit oss ner i ett förrum till lägenheten där M bor och vi lite trevande försökte nå fram igen till varandra efter så lång tid, så hör jag bakom mig flera personer komma in. Det är personal och klientel som också skall ha kaffe! Precis då och precis där! M som hela tiden varit glad och nöjd vänder tvärt i humöret och blir arg - och försvinner in på sitt rum. Där sitter jag ensam och väntar på att sonen kanske skall komma tillbaka. Men en i personalen säger; att vill du ha kaffe får Du ta det i M´s rum! Jag knackar på hans dörr, men han svarar inte så jag går in. Jag lägger allt som han skall ha och som han gått ifrån tidigare på bordet - och hör sonen säga; "vem är du och försvinn härifrån". Han gick in i en psykos eller tillbaka till "sin vanliga värld" kanske det är bättre att säga.
Jag blev både arg och ledsen, men många års erfarenhet har lärt mig att inte ta det personligt. Men ändå? Ja, jag har efter så lång tid utan kontakt med honom, längtat efter denna dag. Längtat och längtat efter att få prata med honom, även om jag vet att det knappast är lönt. Men vilken mamma tänker förnuftigt - inte jag och inte då. Det blir lite för mycket!
Jag går illa nu förtiden och haltar mig upp till kansliet i huvudbyggnaden. De fula orden om min person, som M skrek till mig ringer i öronen. "Jag känner inte dig din tjocka fula kärrring" - och förpassa dig härifrån och det skall gå fort" - skrek han.
Vems är felet, tänker jag. Det måste väl vara den personal som jag ringt och varskott till att jag skulle komma till klockan två den dagen. Hade det inte varit bättre att M och jag kunnat träffats och fika i ett annat rum? Båda M och jag ville prata i lugn och ro, och båda var vi en smula osäkra på den här träffen, för det var så länge sedan. Jag hade haft flera intagningar på medicinens hjärtenhet, och under tre års tid hade vi alltså inte sett varandra. Jag hade inte haft ork att resa ner till Anhörigdagen varken 2008 eller 2009, och jag förstod att besvikelsen var stor hos M - men jag trodde i min enfald att han skulle förstå varför. I utfallet mot mig skrek han just det - "du har ju bara varit här två gånger dj-a kärring" du känner ju inte mig och jag inte dig!" Han hade rätt! Det är så. Men om vi hade fått sitta för oss själva någonstans - och om den "röda avdelningens personal" hade förarbetet det hela lite smidigt, så hade ingenting av det här hänt, anser jag. Min son har bott där så länge nu att alla vet hur ombytlig han är i humöret. Det behövs så lite att det skall slå över, och när det gör det är det hemskt att höra och se. Han blir som förvandlad och den trevliga och rara person han är egentligen försvinner och fram kommer en helt annan person. Det är schizofrenins värsta sida, när den är som fulast!

Sitter framför Thorbjörn på Björkviks kontor och låter tårarna rinna. Hickar fram att jag är så besviken, men mest på personalen. Kan han inte informera hur de skall göra när det kommer en anhörig? Jag säger att jag "inte vill göra en höna av en fjäder" - men nu har det återigen gått för långt, och både M och jag är arga och besvikna. Förstår inom mig att det mest är min förhoppning som kommit på skam, och att jag borde vetat bättre. Sist jag träffade sonen var han faktiskt nästan blind på båda ögonen av grå starr och därför hade han ett utbrott mot mig då också. Nu var han opererad sedan ett år tillbaka och hade också blivit mera tillgänglig och gladare. Det hade jag hört ifrån personalen som jag ringt till under den här tiden. Just därför var den här träffen med honom så viktig både för honom och mig, att den skulle gå friktionsfritt och att vi äntligen skulle få prata och jag skulle få förklara hur mycket han betyder för mig och be om ursäkt för missade besöksdagar. Betydelsen i att jag skulle ställt upp på Anhörigdagarna varje år, och inte gjort det, har verkligen grämt mig, och jag har förstått att det är därför som han inte ringt mig. Den här dagen är som ett straff för att jag inte gjort det - och hans utfall mot mig är berättigad. Känner mig pressad, ångerfull, samt arg och besviken över den här dagen som skulle blivit en förändring till det bättre.
Nu gäller det att skriva till sonen och ställa allt tilllrätta. Sätt igång Solveig!

Juni/juli - och vilken het sommar vi haft!

2010-08-02T02:44:00.000-07:00

Hej igen!
Denna sommar går i latmaskens tecken och det ursäktar ksnke inte de tomma sidorna sedan maj i år, men jag har badat mest varje dag - då förstår alla att det är omöjligt att samtidigt skriva maskin!
Vad har hänt sen sist?
Radio FM, Föreningsmedia i Helsingborg, på 99,2 mhz, har semester till den 25 augusti, då vi startar igen, som vanligt klockan 13,00 - 14.00. De som jobbar och inte kan höra mig då, kan när så tid medger, gå in på webben: www.sol-media.se - Därefter klickar du dig fram till vår förening och lyssnar. På den här webadressen ser du de föreningar som finns i Helsingborg och som sänder över 99,2 mhz!

Vår förening, Schizofreniföreningen i Hbg, har ett litet sommaruppehåll när det gäller medlemsträffar, men annars är styrelsen på hugget som vanligt.

Om "Grönt kort" - fri tandläkarvård.
Läste från det senaste protokollet, alltså nr 8/2010, från Schizofreniföreningen i Hbg, att frågan gällde "Grönt kort", alltså frikort angående tandläkarvård för psykiskt handikappade. Mitt svar är att man skall vända sig till behandlande tandläkare och säga till om det. Han i sin tur begär in de handlingar som krävs (från det sjukvårdsdistrikt patienten tillhör), för Grönt Kort. Det är tandläkaren alltså som lägger in om detta för sin patient.

Nu har väderlekstjänsten varnat för åska och mera regn, därför kära läsare, säger jag hej för denna gång och återkommer lite senare. Ha en fortsatt skön sommar! Önskar Solveig Hjerpe

Ibland tar livet en paus...

2010-05-18T03:51:00.000-07:00

Kära dagbok!

Efter ett år av tystnad är jag här igen. Det blev en del trassel med min hälsa och jag fick några ballongvidgningar under hösten -09. Luciaveckan låg jag återigen på lasarettet, och den här gången har de fixat till det så jag skall slippa de besvärliga kärlkramper som jag levt med tidigare under åren. Det var meningen att jag skulle skriva kontinuerligt, men nu är jag alltså här igen.

Det har som vanligt skrivits spaltmeter om den psykiatriska vården, såväl i Skåne som det övriga landet. Ingenting verkar vara riktigt bra, men då talar man generellt sett.

I vår tidning Phrenicus, är det samma klagomål som tas upp, att man inte använder de miljoner man fått på ett adekvat sätt. Det pytsas ut miljoner till kommunerna, men pengarna tycks användas till annat. Ja så låter det!

Vid konferensen 081112, hade man den tredje och sista konferensen som Schizofreniföreningen arrangerade tillsammans med Vuxenskolan på samma tema;

Nystart av psykiatrireformen!!!

Vi började 2006 då läget var ganska bekymmersamt. Problem och flera problem - skandal på skandal. Psykiatrin var ganska ifrågasatt under perioden från mordet på Anna Lind år 2003 och fram till nov 2006 då regeringens psykiatrisamordnare Anders Milton lämnade sina förslag.

I konferensen 2006 informerade Anders Milton och Ing-Marie Wieselgren om de 135 förslag till förändringar som de lämnat till regeringen.

Läget blev ljusare; det fanns förslag till förändringar som skulle kunna råda bot på problemen.

Förslaget innehöll bl. a. ganska stark kritik både mot Socialtjänst och psykiatri för att de inte tillämpade de effektiva metoder som fanns tillgängliga och att bemötandet hade stora brister och att samverkan mellan psykiatri och socialtjänst inte fungerade.

I konferensen 2007 krävde schizofreniföreningarna i Skåne snabbare förbättringar av bemötande, service, stöd, vård och rehabilitering för de allvarligt psykiskt sjuka/funktionshindrade i Skåne, samtidigt som vi ställde frågorna om det inom psykiatri och socialtjänst finns metoder som är evidensbaserade och effektiva, men som inte tillämpas inom vården idag, och om vi var på rätt väg med nystart av psykiatrireformen i Skåne. Vi ansåg att det var osäkert om vi var på rätt väg, då få förändringar ännu börjat ske efter Anders Miltons förslag. När det gällde effektiva och evidensbaserade metoder, då fick vi svaret att det finns en hel mängd metoder och organisatoriska modeller som visat sig effektiva, men som inte, eller endast i begränsad omfattning tillämpas idag.

Under konferensen 2008, tog man upp samma tema: Nystart av psykiatrireformen i Skåne!?

Stat, landsting och kommunder har endast marginellt kunnat förbättras livssituationen för personer med svåra psykiska sjukdomar under de fjorton år som gått sedan Riksdagen beslöt om en Psykiatrireform i Sverige. Schizofreniförbundet ansåg att det var tid för handling och att reformen genomförs i enlighet med de mål riksdagen ställde upp.

Vi har fått höra hur Regeringen ser på utvecklingen efter Anders Miltons granskning (104 förslag), remisshantering, sammanställing och analys. Det har ju talats om att vi behöver en nationell handlingsplan - så förväntningarna var stora.

Efter det lyssnade vi vad Region Skåne tänker om framtiden för psykiatrin i Skåne, mot bakgrund av regeringens förslag.

Därefter lyssnade vi på hur kommunerna i Skåne ser på situationen och vad de gör för att färbättra situationen för de allvarligt psykiskt sjuka/funktionshindrade.

Hur blev det då i november år 2008?

Riksnivå.

Socialminister Göran Hägglund redovisade följande åtgärder:

Riksdagskrivelse från regeringen senare i år med en samlad bedömning över läget och de åtgärder som krävs för att förbättra situationen för psykiatrin och kommunernas insatser för psykiskt sjuka/funktionshindrade.

Tvångsvården (LPT och LRV) skall ses över och göras mer tydlig och rättssäker i ny utredning. skall vara klar 2010.

Stärkt stöd till personla ombud. Reformen skall ses över och förslag kan väntas från Socialdepartementet under första halvåret 2009. Bland annat överväger man att låta bidrag gå direkt till verksamheterna och inte som idag via Socialstryrelsen, länstyrelserna och kommunerna.

Utbildning av läkare skall få ett ökat inslag av psykiatri, genom förlängning av AT-tjänstgöringen inom psykiatri.

Under konferensen 2008 framförde Harald Wilhelmsson följande synpunkter med anledning av regeringens förslag:

Stark kritik har under många år riktats mot att samverkan mellan psykiatri och socialtjänst inte fungerar, i både psykiatriutredningen (90-92), Socialstyrelsens uppföljning av psykiatrireformen (senast 2006), och Psykiatrisamordnarens utredning (2006). Vi behöver en enhetlig modell för landet för hur psykiatrin och socialtjänsten skall möta individer med många och sammansatta behov, och för samverkan i enskilda vårdfrågor mellan socialtjänst och psykiatri. Utan en sådan kan man inte lösa problemen med brister i bemötande av de drabbade och deras anhöriga, och samverkan mellan psykiatri och socialtänst. En sådan modell saknas t v i regeringens förslag, säger Harald Wilhelmssom 2008. (Ytterliga tre punkter gjordes av HW som jag skriver om den 19 maj -10. ) S Hjerpe

Maj och juni vackra är ...

2009-06-16T02:51:00.000-07:00

Hej!
Nu står sommaren för dörren och tyvärr gick hela maj månad utan att jag kunde skriva. Blev hastigt sjuk och kom på sjukhus, som det heter. Nu måste jag ta det lite lugnt ett tag.

Den 28 maj hade Frivilliga Krafter, från DHS, De Handikappades Samorganisation, en dag på Mäster Palms plats här i Helsingborg. Det var blåsigt, och började rätt bra med ett invigningstal av ??? samt musik hela dagen av Carlos Kock, från Radio Camba, som spelade härlig musik från världens alla hörn.
I år hade vi inte samlats i en rund ring som vi brukar, utan vinden pressade på så hårt att vi försökte få borden i lä så mycket som möjligt.
Kom dit klockan elva och då hade alla samlats redan. Tog mitt block och gick runt för att hälsa på Röda Korset, samt Sensus, och Lotta Korch, som delade bord med IFS Nv Skåne (oss alltså). Nästa bord jag kom till var Frivilligverksamheten i Helsingborgs stad, där jag träffade Janet Nilsson och Sofia Wermelin.
Jag träffade också Iréne Berg, som är äldreombud och ger råd, stöd och vägledning för äldre i Helsingborg. Även Fontänhuset Bryggan, Norra Strandgatan 8, där jag fick ett samtal med handledare Bo Lundmark och Pierre Lennemark. AA, Anonyma Alkoholister, fanns också där såg jag men vi fick inte prata med varandra för precis då började det dra ihop sig till oväder och sedan började det hagla riktigt ordentligt.

Vad är då Sensus? Det är Helsingborgs självhjälpscentra, en mötesplats för dig som vill träffa andra i samma situation. Genom att vara med i en självhjälpsgrupp tar du ansvar för ditt eget liv och ditt välbefinnande. Du får möjlighet att tala fritt utan att bli avbruten eller kritiserad. Du får också möjlighet att lyssna på vad andra har att säga, finna nya perspektiv och komma till nya insikter. Framförallt får du möjlighet att i lugn och ro känna efter vad du själv behöver - i en miljö som bygger på ömsesidig respekt och förståelse från människor som är i samma situation. Vill du veta mer, ring till Lotta Korch, tel. 042-269694.

Frivilligverksamheten Helsingborgs stad.
Känner du dig ensam? Så börjar rubriken på det flygblad som jag fick i min hand. Jag läser:
I Helsingborg finns det frivilligmedhjälpare som sätter guldkant på tillvaron för dig som är äldre och som saknar socialt umgänge. Eftersom besöken bygger på en personlig relation, gör samordnarna ett hembesök hos dig i syfte att hitta rätt person. Frivilligmedhjälparen gör detta uppdrag utan betalning, och bestämmer i samråd med dig hur ofta och när ni kan träffas. De får inte utföra något arbete, utan är ett sällskap. En frivilligmedhjälpare får gå en utbildning först.

Du som vill hjälpa till - utbildning i september!
Janet berättar att i september skall de ha kursdagar för nya frivilligmedhjälpare. Under fyra måndagar, 7:e, 14:e, 21:a och 28 september, skall kursen gå. Tiden blir mellan 13.30 - 16.00, inkl. kaffepaus. Plats: Lyckoträffen, O D Krooksgatan 53-55, Helsingborg. Utbildningen är kostnadsfri.
Du som vill bli en frivilligmedhjälpare, ring och anmäl dig! Anmälan skall ske i augusti och gärna före den 3 september till Janet, tel. 042-10 65 56 eller Sofia 042-105103.
Utbildningen erbjuds till stöd för dig som vill göra en frivilliginsats för äldre människor. Den anordnas av Vård- och omsorgsförvaltningen i Helsingborg och är öppen för alla intresserade.
Jag fick en trevlig pratstund med Janet och Sofia, som glatt och trevligt berättade vad de gjorde inom Frivilligverksamheten.
Det var allt för idag! För sedan började det hagla - som sagt!
Om du vill höra mer om den dagen, lyssna till Radio FM, Föreningsmedia på 99,2 mhz, varje onsdag mellan 13 -14.00 i sommar!
Hälsar Solveig Hjerpe

"Att famla i tomma intet" - ett citat ur HD, Min mening.

2009-04-28T05:29:00.000-07:00

Läste i HD hur det är att tvingas byta läkare. Eftersom jag lärt mig mycket om hur viktigt det är för psykiskt handikappade att leva i trygghet, dvs kontinuitet, så blev jag rörd när jag läste hans insändare.

Här skriver M, att han gått hos en läkare under lång tid och känt sig hemma hos henne, "som en kär vän", skriver insändaren. "Hon har en utomordentlig medkänsla och förmåga att dra upp en ur djupa svackor", skriver M. Skriver; -"att läkaren också fått mig att börja ta en ny antidepressiv medicin, som påverkar mig positivt, samt mycket annat som förbättrar mig". Får en chock när han fick veta att läkaren skall sluta inom en snar framtid.
M blir alldeles "blockerad", som han uttryckte det. "Det känns som att famla i tomma intet, och vem kommer jag att få som ny läkare, hur länge skall det dröja och hur kommer han/hon att vara?" "Blir det någon som förstår mig och min sjukdom och alla de 15-20 tabletterna jag tar per dag? Jag känner sån ångest och rädsla. Frågar mig varför".
Det är viktigt att vi försöker att förstå hur det är att leva med ångest och med en psykisk sjukdom. Han berättade också att han levt med psykoser i åtta år och att "det är värre än den värsta mardröm". Kan vi empatiskt förstå hans ångest att behöva byta läkare, att ta bort tryggheten i hans liv?
Som anhörig till en psykiskt handikappad förstår jag honom. För kontinuitet är mycket viktigt, d.v.s. att inte byta läkare, inte byta bostad, inte ändra på sin livsföring, utan dagarna skall gå i den gamla vanliga lunken - då känns det bäst och ofta kan personen då leva som vanligt och gå till öppenvården när han skall det.
Jag hoppas jättemycket, att M kommer väl tillrätta med sin nya doktor, att allting skall gå i sin vanliga lunk, och att han kommer att må bra igen. Hälsar Solveig

Tankar i april - om de eviga skuldkänslorna.

2009-04-26T04:49:00.000-07:00

Efter ett längre uppehåll fick jag en påminnelse från en vän att inte glömma bort skrivandet. Här är jag alltså igen, och skall förklara mig beträffande tystnaden. Tandläkarbesök. Det behövs ingen annan förklaring. Tur att du som läser det här inte ser mig. Är fortfarande svullen och har svårt att prata, men mina fingrar går som vanligt över tangenterna, så nu skall du få höra en liten rar berättelse från levande livet.

När min son var liten, satt vi en dag vid matbordet och Mikael var väl ca 5 år. Han ville veta var bebisar kommer ifrån, för det hade någon lekkompis snackat om på dagis. Jag berättade så gott jag kunde om "blommor och bin" och berättade att babyn ligger i mammas mage i nio månader och har det bra och växer. Mikke frågade då hur han gör när han måste skratta, och jag trodde att han kanske bara ligger där och ler, för den kan nog inte skratta som vanligt. Mikael var en liten kille som skrattade ofta, så jag förstod att det var en viktig fråga. Han satt och tänkte en stund och sen undrade han var maten kom ifrån? Jag talade om en sträng som går från mammas mage till babyn och att han fick maten den vägen. Då säger Mikke; "När han blir hungrig, drar han i strängen då?"
Klipskt och kul sagt! Denna sanna berättelse som är så gammal, har jag berättat för både vänner och arbetskamrater under år som gått - och alla har tyckt att det var både fyndigt och jättesött sagt.

Så går åren och min lilla rara unge är idag en 53 årig man och är intagen på ett vårdhem. Du har säkert läst att han bor på Björkviks vårdhem i Höör. Han har under de sista 10 åren flyttat tre gånger. Har bott både på Göingebrunns vårdhem i Vittsjö och Ursvik i Småland. Varför skriver jag om det här idag? Därför att den fina kontakt vi hade en gång nu är borta. Sjukdomen har tagit honom ifrån mig.
Det gör ont i mig när jag tänker tillbaka, och jag ser liksom framför mig hur det var då. Jag hade ett bra jobb i Stockholm på en annonsbyrå, och vi bodde i en tvåa i Hägersten. År 1965 var han 9 år och gick i tredje klass. Han hade flera kompisar som han lekte med och allt var "frid och fröjd". Men jag fick allt oftare migränanfall. Och inte blev det bättre av tunnelbanetågens tjutande i tunnlarna. Jag stressade mig alltför mycket i jobbet och sökte läkare. Flytta, fick jag besked om, flytta till en lugnare tillvaro! Jag valde Malmö, en stad jag inte visste så mycket om egentligen, men där jag blev erbjuden en vacker lägenhet mitt i stan genom en annons i DN. Jag slog till, och blev kvar i Skåne. Jag saknade Stockholm, och vännerna där ansåg mig inte vara klok som flyttat. Och vad tyckte Mikael? Han sörjde sina vänner både i och utanför skolan. Han frågade mig ofta om det var nödvändigt att vi skulle bo på ett "ställe" där han inte förstod språket?
Ja, visste jag verkligen vad jag gett mig in på, har jag frågat mig själv. Idag, med facit i hand vet jag att det inte alls blev som jag hade tänkt mig, varken för mig eller för Mikael. För tonåren blev svåra för honom, han vantrivdes och slog över. Fick kamrater som också kände sig ensamma och utanför. I slutet på tonårstiden gick det riktigt illa och han blev intagen första gången på Östra sjukhuset, ett sjukhus som inte finns längre. Det kom missbruk med i bilden och jag var lika förtvivlad över situationen som min son.
Det är ingen idé att försöka tillrättalägga och försöka försvara allt så här långt efteråt. Men idag, när han både har grå starr på båda ögonen och lever sitt liv "ibland dimmorna" - så känns det inte bra. Jag försöker att slå ifrån mig det som gör ont, men vid tanken på vad som hände med min son, blir jag både jättearg och besviken på mig själv över att jag kunde ta ett sånt dumt beslut som flyttning. Men eftersom jag också trivdes i en mindre stad och trivdes både med den lugna livsstilen i Skåne, med jobbet och arbetskamraterna, stannade jag kvar - och åren gick.

Vi anhöriga, med vuxna barn som har ett psykiskt handikapp, anklagar ofta oss själva, men kan förstås inte göra något åt det som skett. Även om jag teoretiskt förstår att jag kanske inte kunde ha handlat annorlunda, inte kunde veta att det skulle bli så katastrofalt fel, så känns skulden över beslutet att flytta och att göra en sån svår omställning, mycket svårt att tänka på idag.
Finns det då ingen ljusning? Inte när det gäller schizofrenin hos min son - men han har mognat som person och vill klara sig själv. Vill inte vara mig till last. Men jag får heller ingenting veta om det liv han lever idag. Inte heller kommer det några livstecken ifrån sjukhemmet om hur det går för honom. Han är liksom borta ur mitt liv. När jag pga egen sjukdom (hjärtfel och sjukhusvistelse), inte kunde besöka honom, fanns det ingen kontaktman/kvinna som lugnt kunnat förklara den situationen för Mikael. När jag inte kunde besöka honom på "föräldrardagen" pga sjukdom, var det ingen som berättade det för honom - och han blev alltså arg på mig för att jag inte kom.
Och ingen som helst förklaring ges om hur det är med honom idag, när ögonsjukdomen drabbat honom och han faktiskt inte kan se. När jag frågar, svarar personalen bara att det går så bra så. Mikael vill ha det så och det går ingen nöd på honom. Han står i kö för operation, men när den skall bli av "står skrivet i stjärnorna". Man har inget hört om den saken.
För du vet väl att remissen aldrig avsändes från Eslövs ögonklinik till Lunds Universistetssjukhus, därför att Mikael precis då sagt att han inte ville opereras. Inte heller lyfter någon luren för att informera om det, varken till Björkvik, och inte heller undrar någon på Björkvik hur ögonundersökningen i Eslöv avlöpt! Där gick hela vårdgarantitiden på tre månader ut. Nu är han inne på en ny garantitid från januari -09. Snart är vi inne i maj månad och ännu har inget hänt. Visserligen är jag gammal, men tänka kan jag! Jag är arg i "tänket"! Solveig

Med gråten i halsen...

2009-03-21T06:01:00.000-07:00

Väntar oroligt på att sonen skall höra av sig. Han fyllde 53 år den 17 mars och jag trodde han skulle höra av sig. Väntar oroligt, inte minst på att få höra hur det går med kön för ögonoperationen, om den ev. minskat något och inte minst i vilken kö han står i - till Lund eller till någon annan stads ögonklinik? Ingen vet någonting och allra minst M själv, har jag förstått.

21 mars. Min son M har ring och jag är mycket glad! Han har flyttat inom Björkviks vårdhem och bor nu ensam i eget litet hus inom området. Han vill att jag skall komma ner och besöka honom. Jag förstår att jag inte får fråga nåt om ögonen, för jag försöker - men det går inte. Han spjärnar emot och låtsas inte förstå; säger att det inte är något fel på hans ögon. Oh - jag känner att jag kunde bita tungan av mig! Han är så känslig! Gratulerar mig till min födelsedag som sker snart, och han vet hur mycket jag fyller och när. Det känns skönt att han inte har glömt bort mig alldeles.
Sedan lägger han över luren till en skötare på avdelningen - och borta är han!
Fick igen chans att säga hej och tack och kram - ja allt det som jag vill säga!
Men glad är jag att jag äntligen fick prata med honom! Det är nästan ett års sedan.
En lång väntan har det varit. / shj

Hopp om bättre kontakt mellan vården, mottagarna och även de anhöriga.

2009-03-15T03:37:00.000-07:00

Hösten 2007 bestämde sig Region Skåne för att delar av den allmänpsykiatriska vården för vuxna i Helsingborgs sjukvårdsområde, skulle utföras av en privat vårdgivare. Psykologpartners vann under våren 2008 upphandlingen i konkurrens med åtta andra aktörer. Verksamheten startar i Maj månad, och har fått namnet Södermottagningen, och den kommer att vara belägen på Nedre Nytorgsgatan 13 i Helsingborg. För utveckling och drift av Södermottagningen svarar Psykiatripartners, en självständig enhet inom Psykologpartners.
Nu vill Södermottagningen träffa personer som kommit i kontakt med psykiatrin på olika sätt, för att samla erfarenheter och synpunkter. De kommer att ha samtal med personer med egen erfarenhet av psykiatrin, med vårdgrannar samt med anhöriga och närstående. Syftet är bl.a. att öka möjligheten att arbeta på ett sätt som upplevs som bra för de som berörs, men de tror även att personliga kontakter underlättar en god kommunikation "mellan oss och Er", skriver de, i ett längre perspektiv. "Vi vet att anhöriga och närstående är en viktig grupp och vi sätter stort värde på att få ta del av de synpunkter Ni har kring den psykiatriska vården".
Det här tycker vi inom Schizofreniföreningen Nv Skåne låter mycket intressant. Mer information skall vi få i slutet på mars, och det ser vi fram emot. / s hjerpe

Det blåser nya vindar! Utdrag ur Helsingborgs Dagblad 1 mars -09.

2009-03-02T06:17:00.000-08:00

Hej! Läste i söndagstidningen; Privat psykiatri tar över!

Från maj månad tar det privata bolaget Psykiatripartner över ansvaret för öppenvårdspsykiatrin i södra Helsingborg samt Ekeby. Etablerar mottagning på söder och nya behandingsmetoder via internet. Tanken är att möta människor tidigt och verka ute i samhället. Den offentliga vården minskar och 30 tjänster försvinner.

Målsättningen - är att bl a möta patienterna tidigt, gärna på andra platser än den egna mottagningen, som kommer att finnas mitt på söder, på Nedre Nytorgsgatan. Man planerar att utöka samarbetet med primärvården jämfört med hur det är idag. "Är vi på plats kan vi ge patienterna en snabb tid hos oss utan att behöva skicka en massa papper först", säger Thomas Gustavsson, Skånechef för Psykologpartners, det bolag som står bakom Psykiatripartners, som skall driva verksamheten.
Förutom sedvanligt mottagningsarbete skall vi också kunna göra insatser där våra patienter finns, exempelvis i hemmet, säger Jeanette Törnkvist, nybliven verksamhetschef för Psykiatripartners.
Den 1 maj tar Psykiatripartners formellt över efter den offentliga psykiatrin. Tills dess ska bl a personer anställas och mottagningen färdigställas.
Under våren kommer man också att hålla flera informationsmöten för att berätta om verksamheten. Läst i HD söndagen den 1 mars -09. /shjerpe

Radioutsändningarna...

2009-03-02T05:28:00.000-08:00

Under flera år har vi inom Schizofreniföreningen Nv Skåne haft utsändningar genom Radio A i Helsingborg, numera Radio FM Helsingborg, över 99,2 mhz. "FM" står för Föreningsmedia. Varje onsdag mellan 13 - 14.00 informerar vi om vår verksamhet, och pratar fritt om vad som händer inom den psykiatriska vården och däremellan spelar vi passande musik. Mest blir det visor, populärmusik och klassiskt.
Vi ser gärna en gäst i studion, och den 18 februari i år önskade jag välkommen till socionom Tinna Unosson från Personligt Ombud, som informerade om sitt arbete med att hjälpa och stödja psykiskt handikappade i Helsingborg. Som musik hade vi valt Josh Groban, en amerikansk superstjärna som sjunger som en gud, och "The magik of the panpipes". Jag brukar välja musiken, men ofta får jag hjälp av min musiktekniker Wille Wihlborg. Han är musiker sedan många år och har bra musiksmak.
I onsdags, alltså v. 9, valde jag musik ur cd´n "Solens mat" och som ni förstår blev det italienskt rätt igenom. Det är Bo Hagström själv som redigerat plattan och det blev en kavalkad av gamla och nya s.k. örhängen. I cd´n ger han också recept på olika maträtter från de platser han besökte, samtidigt som han fick ortens "örhänge" som landet är så känt för. Tänk på "Volare" som vi alla sjöng en gång i tiden!
Du som önskar höra vårt program på annan tid, gå in på www.sol-media.se - hälsar Solveig

Februaritankar

2009-02-24T06:09:00.000-08:00

När vi träffas i föreningen pratar vi ibland kring det som vi läst i dagstidningen. Nu skall vi snart ha ett årsmöte igen i Banck´ska villan i Helsingborg, (27/2, kl. 18.00), och jag hoppas att många kommer. Jag har skrivit ner några punkter kring sånt som jag vet är av intresse för oss anhöriga.

Om outbildad personal, som får ta hand om svårt psykiskt sjuka.
Om vikten av att följa upp den fysiska hälsan utöver den psykiska.
Om övermedicinering och vad som sker fysiskt hos en person som i decennier använt psykofarmaka.
Vad vi anhöriga upplever, och den sorg vi känner, när vi ser personförändringen hos den drabbade.
Bristen på empati från vårdpersonal.
Bristen på kontakt med den drabbade - och kan kontaktpersonen på avdelningen/sjukhemmet, verkligen vara det - även en kontakt mellan den sjuke och de anhöriga?
Sekretessen sätter spärrar som upplevs som förnedrande och ovänlig för oss anhöriga.
Rädslan hos oss människor inför allt som rör psyket och dess sjukdomar.
De anhörigas utsatthet, ensamhet och förtvivlan - ja rent av sorg, över brustna illusioner angående sonen/dotterns framtid. Det gäller såväl avbrutna studier som personlig lycka och framgång.
Kan vi bygga en bro mellan anhöriga, sjukvårdens personal - en bro i samförstånd och vilja att tillmötesgå?

Du som läser det här och som inte är berörd av ämnet, men ändå intresserad, vänd dig till en IFS-förening på din ort. Telefonnumret kan Du få av Schizofreniförbundet i Stockholm, 08-545 55 980.

Du som jobbar inom psykiatriska vården här i landet, ta med dig de här punkterna för att prata kring! Vi som är anhöriga, går ständigt och tänker på, ja t o m förväntar oss en förändring till det bättre. / Solveig Hjerpe

Den fysiska hälsan är minst lika viktig ...

2009-02-14T03:30:00.000-08:00

Alla hjärtans dag.

Det är kallt ute. Fast det bara är -4ºC och himlen är blå som barnaögon, är det faktiskt lite kyligt inne. Fick ett samtal från Frankrike tidigt i morse. Blev glad som en lärka och livet blev mycket lättare att leva.

Sitter bunden vid TV´n dessa dagar, där störtlopp, specialslalom och utförsåkning i stor stil avlöser varandra. Då tänker jag på de som är psykiskt handikappade och som inte ens kommer till en vanlig liten "alptopp" här hemma.

Mina tankar går till min son (52 år) som varken kan se eller leva ett vanligt socialt liv ute i samhället. Han lever i sin lilla värld - i dimmorna, brukar jag säga. Det senaste året har han fått allt sämre syn p g a grå starr på båda ögonen, och ser i stort sett ingenting idag. Han väntar på en operation i Lund, men när den skall ske vet ingen. Det slår mig att vårdgarantin kanske inte gäller för de som är psykiskt sjuka. Min son skall nämligen sövas och då måste en anestesiläkare "beställas" - det kanske tar år? Jag blir inte informerad om varken det ena eller det andra från vårdhemmet. Han bor på Björkviks vårdhem i Höör. Det ligger vackert beläget vid Ringsjöns övre del. Han har sitt rum i huvudbyggnaden på andra våningen. Han säger själv att han trivs, men vill ändå alltid hem, på min förfrågan. Han har varit sjuk i schizofreni i 30 år. Han är nu 52 år. När jag ser honom blir jag ledsen. Han ser ovårdad ut; är skäggig och långhårig. Har dåliga tänder och ser försummad ut. Jag blir ledsen och nere när jag idag inte kan hjälpa honom som förr. Skulle vilja ge allt för att han skulle bli frisk. Det är en sorg utan slut. Jag vet därför hur andra anhöriga i samma situation känner sig. Empati, och en känsla att vilja förändra en del av vården till gagn för både intagna personer och de anhöriga, sköljer över mig ofta. Men jag känner mig maktlös. I den här bloggen kommer jag att skriva ner de tankar jag har om vården - vad jag tycker är anmärkningsvärt dåligt och vad jag tycker skall uppmärksammas bättre. Det är den fysiska hälsan jag kommer att ta upp då. Medicinernas mångfald likaså, samt sekretessen.

Jag har träffat många trevliga skötare inom mentalvården, som verkligen gör allt de kan för att ge de intagna en bättre vardag. Jag förstår att de som arbetar som skötare, inte kan trolla med knäna, som man säger. Den dagliga rutinen är stenhård - och trist. Även om en person bor på ett privat vårdhem med bara ca 60 patienter, är rutinerna desamma som när mentalsjukhusen fanns. Eftersom jag inte finns i den dagliga vården runt de som är intagna, kan jag inte skriva här att jag känner till allt hur dagarna fördrivs. För det är mycket sjuka personer det handlar om här och vissa rutiner är ett måste inom mentalvården, det begriper jag också. Allt beror på hur svårt sjuk personen är.

Min son är mycket sjuk, men inte svårare än att han förstår omvärlden och är verbal nog att kontakta de personer som finns omkring honom. Han har tvångstankar, styrs av röster och kan också visa avsky till vissa personer. Nu har han fått avsky till mig. Det har hållit i sig länge nu, mer än ett år. Jag är bekymrad över honom, över hans ögonsjukdom som inte leder till den operation som jag trodde skulle ske snarast. När jag såg honom sist var han tvärarg över att jag kommit för att besöka honom.

Det var en härlig sommardag och jag satt ute i trädgården på Björkvik och väntade att han skulle komma. Ingen hade talat om för mig att han nästan var blind. Sekretessen förbjöd dem att nämna det, har jag förstått. Jag förstår inte M ilska och jag har aldrig sett honom så ursinnig förut - han vill inte ens prata med mig. Jag vet inte då att han inte kan se mig. Fast några av personalen sitter vid min sida när vi dricker kaffe, är det ingen som nämner det för mig. Det blev ett bittert besök - och fast det är nästan ett år sedan jag besökte honom (maj 2008 senast), har han fortfarande inte ringt mig och berättat om sina ögonproblem, att han vill prata med mig o s v. Det är som om vår kontakt, som alltid varit så fin plötsligt har upphört!
Tänker på att han förstås inte vill oroa mig. Jag förstår hans förtvivlan och att han troligen är nere och oroad av allting. Men jag vill så gärna vara vid hans sida och prata med honom - men han vill inte. Där tycker jag att den kontaktperson som M har kan vara just det - jobba som en kontakt till honom!

Mvh Solveig

Det är svårt att vara anhörig.

2009-02-10T03:19:00.000-08:00

Hej!

Det är sällan man läser om någon som är anhörig till en person med en psykisk sjukdom. Det tycker jag är konstigt. Jag har varit aktiv medlem i en schizofreniförening i Helsingborg i 14 år. För tio år sedan gick jag in med liv och själ, för då var jag föreningens sekreterare och vi fick in många nya medlemmar. Du kanske har läst om IFS-föreningarna, alltså Intresseföreningen För Schizofreni, som startade 1990 i Skåne och som har växt något otroligt. Nu finns det föreningar i hela landet. Förbundet heter Schizofreniförbundet, Hantverkaregatan 3 i Stockholm.

Jag heter Solveig Hjerpe och jag vill så gärna nå ut till andra anhöriga främst, som vet vad det vill säga att sörja en levande person. Ja, det låter konstigt, men så är det. Den personen är ofta intagen för vård någonstans och är en son eller dotter som har schizofreni.

Den sjuke fick kanske en djup depression i tonåren som inte gick över, utan blev allt djupare och till sist kom den första psykosen, dvs personen började höra röster, hans verklighetsuppfattning blev störd och hela hans person blev alltmer förändrad. Akut intagning för psykiatrisk vård blev nödvändigt och sedan har det fortsatt år efter år. Den här processen, tar flera år innan läkaren med bestämdhet kan säga att psykoserna gått över till schizofreni. Schizofrenierna yttrar sig olika och beror på personens läggning, bildning, utbildning, hemförhållanden och hela personligheten.

Jag skulle vilja komma i kontakt med andra anhöriga, som liksom jag har kämpat för att inte tappa kontakten med den som är drabbad. Jag vill nå dig som har någon i din omkrets som är psykiskt handikappad, föräldrar, släkting, en bror eller syster - eller kanske en rent av en kompis. Jag har själv en son som varit sjuk i många år, men det förstår du väl redan av det jag skrivit.

Varje vecka talar jag över Radio FM Helsingborg som du når gm www.sol-media.se
Jag informerar där hur det är att ha schizofreni, och att vi som anhöriga inte får ge upp. Jag berättar också hur den psykiatriska vården fungerar här i staden. Och mellan allt detta prat spelar jag "skivor till kaffet". Musik som passar in, för det mesta visor och snäll populärmusik.

Hör gärna av dig och berätta vad du har upplevt! Skriv till solveig.hjerpe@comhem.se
Hälsar Solveig